sommen

Släntrade in på tramssidan yelah.net och såg en kort notis om att många hundar vargdödas i dalsland. Och man därför har beviljat skyddsjakt på en varg. I slutet av artikeln så står det "Har ni på Naturvårdsverket hört talas om historien om hönan och ägget? Kanske skulle vargen sluta attackera jakthundar om ni istället förbjöd jakt"

Mycket dumt ska man få höra innan öronen trillar av. Det är knappast så att jägare utrotar bytesdjur för rovdjuren, däremot så är rovdjuren duktiga på att själva decimera stammarna av sina bytesdjur. Och i dagens samhälle där gigantiska skogsbolag är med och bestämmer hur mycket djur som ska skjutas av eftersom deras profit skadas, också de bönder som odlar de icke importerade grödorna vi äter skadas av viltet.
Snarare är det så att vi jägare är måna om att ha mycket vilt i skogarna, och det är vi som har ett riktigt naturintresse och vi som faktiskt rör oss i skog och mark som ser till att vi har levnadskraftiga stammar av allt vilt. Jag har spenderat timtal med att göra skyddade utfodringsplatser för våra växtätande djur så att de klarar vintern, man sätter ut saltstenar så att viltet får i sig de mineraler de behöver, rovfåglar stödutfodras, ja listan kan göras lång. Kritiken mot oss jägare grundas i okunskap och någon slags verklighetsfrånvänd empati för djur som lever friska och lyckliga liv.

Sedan så är det ju så att i den globala miljökris som vi befinner oss i är viltkött förmodligen det mest miljövänliga man kan äta. Bra mycket miljövänligare än importerade sojaprodukter. Produkter som förmodligen finaniserar mänskligt lidande, så att man av sådana moraliska skäl inte ska jaga är ett jävligt konstigt resonemang. För oss som jagar är också viltet en möjlighet att kunna äta kött i vardagen, något som är svårt för oss med ansträngd ekonomi, Men det är väl knappast något som det övre mellanskiktet i yelah ser mycket av...
Viltköttet gör också att man kan välja bort mycket av det "fabriksproducerade" kött som produceras under mycket sämre förhållanden än vad viltköttet gör.


Att ha en sådan närhet till naturen gör också att man kan känna inre frid och lycka utan att vara tvungen att konsumera i samma takt. Jag känner heller inte något större behov av att resa utomlands för att få storartade upplevelser. Vi har en fantastisk natur runt knuten bara vi ger oss ut i den. Pengar som för många skulle gått till turistresor och förmodligen i fickorna på diverse kapitalister och diktatorer lägger min familj på jaktarrende och viltvård.

En aspekt man inte heller får glömma är det kulturella. Ska människor tvingas flytta från bruksorter och glesbygden för att de inte kan bedriva sitt yrke, eller inte vågar låta barnen leka utomhus? Är det meningen att norra sverige ska förvandlas till en avfolkad zon och att alla invånare ska tvingas urbaniseras? Människan är inte skapad för ett urbant konsumtionssamhälle, sedan kan alla urbana tyckare utan insikt säga vad de vill...

Sedan är det sällan man har chansen att sitta vid en eld och lyssna på vad gamla knegare i 80årsåldern har att säga om det som varit och det som är...
Försök att hitta mer klasshat än hos någon som slitit för posten hela livet och sedan när han väl får gå i pension får stora delar av den stulen av finansvalpar och straffas av de rikas skattelättnader genom höjningar på andra ställen?

Satt och funderade lite på diverse militanta missnöjesyttringar, det vill säga kravaller och liknande. Ta exempel som Rosengård eller ännu mer aktuellt, Grekland.

Kravaller och spontana upplopp är en svårtyglad kraft, och skulle med största sannolikhet förlora en hel del slagkraft om det vore organiserat och centralt styrt.(eftersom det då inte skulle spridas som samma spontana löpeld. Sedan kan självklart mindre grupper starta kravaller.)  Däremot så blir det nästan lite att slå hål i luften om man inte när oroligheterna lagt sig har en organisatorisk struktur att luta sig tillbaka på. Kan man inte organisera de som i stundens hetta ger utlopp för sitt missnöje och på så sätt ge dem chansen att påverka uppbyggnaden av vardagen och samhället så har man inte vunnit mycket på själva kravallerna. I bästa fall, (egentligen värsta eftersom det kan pacifisera stora grupper) så kan den parlamentariska staten ge eftergifter åt de revolterande. I sämsta fall så svarar den kapitalistiska staten med starkare repression.

Finns det inte tillgängliga och atraktiva organisationer och fackföreningar, alternativt skapas spontan organisering som är varaktig och kan ligga till för de tidigare nämnda så kommer samhället snart stabiliseras igen även om det skakats runt ordentligt. En fälla som man inte heller får falla i är att en mindre "elit" tar makten istället för de gamla auktoriteterna, ta franska revolutionen som exempel. Bourgersin passade snabbt på att roffa åt sig adelsmännens gamla priviligeier och proletariatet gick lottlösa ur det hela.

Lyckas våra grekiska kamrater organisera sig i direktdemokratiska grupper som kan agera tillsammans, till exempel i någon slags federation så tror jag att de har en god möjlighet att bli en mer uttalad maktfaktor i landet.

Ska våran kamp bära resultat i framtiden så är det med organisering vi står och faller. Det är viktigt att redan  tidigt bygga organisatoriska strukturer inom grupper. Det måste finnas uttalade ansvarsposter och uppdragsområden, och system för att hålla en expanderande organisation sysselsatt. Och även om organisationen inte är tänkt att expandera så är strukturerna lika viktiga, ingen individ får vara oumbärlig för att gruppen ska fungera utan det måste vara möjlig för en ny kvalificerad person att sköta dess tidigare uppgifter.
Optimalt så ska en organisation fungera på precis samma sätt vare sig den har 5, 10 eller 5000 medlemmar. Bara att den kommer få brytas ner i mindre bitar som agerar utifrån demokratiskt fattade styrdokument/beslut.

Ska nog återkomma till det här någon annan gång när jag inte är trött och Scrubs lockar på TV...

Den här bloggen kommer med största sannolikhet att uppdateras sällan eller inte alls. Det är inte mitt första försök till den här sortens verksamhet, men förhoppningsvis det sista i fall detta inte går vägen.

Nu sitter vi här i år 2009, snart ett decenium in på det nya melleniumet. Och vad är egentligen annorlunda än förut? Ett fortsatt hårdare klimat i samhället, hårdare statlig repression, missnöjeskravaller, mycket snack och liten verkstad från politiker, kriminalisering av fackligt arbete, större ekonomiska klyftor, stigande arbetslöshet och i dess kölvatten en större låglönemarknad. Är det så stor skillnad på samhället nu och på det för hundra år sedan? Existerade det klasser då, men inte nu?



Men vaddå, jag borde väl inte klaga? Jag har både mor och far vid liv, en flickvän, ett jobb, är frisk och kry, fick aldrig stryk som barn och världen ligger för mina fötter.  Är det verkligen så då?
För ett antal år sedan så gick min morsa in i väggen, med kronisk sjukdom som följd. När hon väl återhämtat sig så klarade hon inte längre av att arbeta heltid, vilket fick följden att farsan fick trappa upp sin arbetstid. Vilket gjorde att han knappt hade tid att koppla av efter jobbet innan han var tvungen att gå och lägga sig för att orka upp nästa dag.

Men jag har ju ändå ett jobb, vilket inte många andra verkar ha i dag. Klart det känns bra att kunna dra in lite slantar. Men så jävla stimulerande kan man knappast kalla det att arkivera papper timme efter timme. Och anställningen är ju självklart efter behov, så någon säkerhet har man ju knappast.
Då får man ändå se det att i jämförelse med många vänner så har jag det tryggt och välordnat. Jag behöver inte begå brott för att tjäna ihop pengar till hyran och jag har inga missbruksproblem i den närmaste familjen.

Argument som att det inte finns någon arbetarklass i Sverige idag är skitsnack. Likaså är det struntprat att man kan göra en global klassanalys baserad på nationsgränser. Bara för att västvärlden är rikare så betyder inte det att befolkningen i väst automatiskt utgör någon slags global överklass. Vi lever i mångt och mycket på våra bröder och systrar i den tredje världen. Men många av oss har inte mycket till val, måste man handla det billigaste för att klara sin överlevnad och det som i så fall utbuds är sådant som är producerat på tredje världens bekostnad så har man ändå inte mycket till val.

Argumentet att om vi slutar exploatera tredje världen så måste vi backa 100 år i utvecklingen förutsätter att alternativet är en kapitalistisk exploatering av andra områden förutsätter just detta, att ägarkoncentrationen får bestå. En mycket liten del av världens befolkning äger en opropotionerlig mängd av jordens resurser. Här har vi stora delar av problemet.


Spelar i samma klass som dig och mig?

Ursäkta inläggets icke-struktur och hopp i argumentationen. Vill ni inte läsa så slipper ni.